Projekt
Konst- och skönhetsbild
Så är inte verkligheten
Bilder från det senaste projektet i skolan, jag är inte speciellt nöjd med min redigering. Själva bilderna gillar jag dock.
Jag kräver månen
Jag brukar lägga mina bilder i svaritvit, då jag tycker det är väldigt snyggt. Så jag bestämde mig att fota i färg, men jag ville inte ha en massa ljusa och färgglada färger. Därför har personen jag fotat få ha mörka kläder och jag har valt att fota lite senare på dagen för att få lite mörkare bilder. Trots allt så är det ju på natten som vi ser månen.
Jag hade turen att ha en stor rund taklampa i min hall som var perfekt för att vara månen, så den har jag använt mig av i två bilder. Jag har även använt mig av en helt vanlig glödlampa som lyser, men också en gatulampa, en pocketbok och en dator. Hade jag varit tillräckligt teknisk för att plocka ner den stora lampan i hallen hade jag gjort det, men det funkade bra med att den hängde där också, det var så jag kom på att jag kunde använda glödlampan som måne också.
Redigeringen tog ett tag att göra, först var jag tvungen att göra en måne i Photoshop, vilket jag fick leta upp på youtube hur man gjorde. Men med lite hjälp så gick det tillslut. Sen var det bara att sätta in det som ett lager över lamporna och redigera lite till så att det såg "realistiskt" ut.
Jag tycker att bilderna förmedlar en lite galen känsla, vilket var min tanke. I de översta bilderna är det mer en studerande och intresserande känsla, för det är fortfarande i det stadiet där personen är intresserad och inte beroende/galen av månen. I den näst sista bilden tycker jag att jag fångat den här galna och trötta känslan, men fortfarande studerande. Jag har valt att på de flesta av bilderna inte fokuserat på personen, för det är månen som står i fokus - det är månen personen är galen av. Jag har även försökt att prova lite annorlunda vinklar, jag har stått nära personen och använt mig av vindivnkeln på kamerna för att ge det en liten annorlunda vinkel. Även några av bilderna är tagna snett nerifrån, vilket på bild 5 ger en känsla av att månen är en bra bit längre ifrån än vad den egentligen är.
Jag är nöjd med hur bilderna blev, vissa gillar jag mer än andra, men jag tycker bilderna har en tydlig röd-tråd och jag provade att göra något som jag inte gjort förut. Jag borde ha tagit om den första bilden, för jag är inte så supernöjd med att det är ljust i bakgrunden, eftersom att det ska vara på natten. Men överlag är jag nöjd!
All our bruised bodies and the whole heart shrinks
Vi fick i uppgift i skolan att välja en låt och ta en bild till den, jag visste nästan direkt att jag ville ta en låt av La Dispute. De har väldigt annorlunda musik och deras texter är väldigt bra och poetiska, tycker jag. Jag valde låten All our bruised bodies and the whole heart shrinks, som handlar om att må dåligt. Alla kommer till en punkt i livet när man inte mår bra. Låten handlar om att det är okej att må dåligt och det är okej att prata om det, den handlar om att visa att man mår dåligt. Jag valde låten dels för att jag tycker att texten är väldigt bra, för människor behöver inse att man inte är svag för att man mår dåligt, det är mänskligt och alla mår dåligt ibland.
Jag ville ta en enkel bild, det ska inte hända så mycket i den. Det är en kille som inte mår bra, han har vänt ryggen till världen och stänger ute folk. Han skäms för att han mår dåligt. Han har en lite böjd rygg för att visa att han skäms, sen tittar han lite åt sidan och ner, för han vill inte möta folks blickar. Jag valde att lägga bilden i svartvit för det gav en enkel och ren känsla. Vem som helst kan må dåligt utan att man ser det.
Den del av texten i låten som inspirerade mig mest till min bild var denna delen:
Show me all your bruises. I know everybody wears them.
They broadcast the pain-how you hurt, how you reacted.
Did cancer take your child? Did your father have a heart attack?
Have you had a moment forced the whole heart to grow or retract?
They broadcast the pain-how you hurt, how you reacted.
Did cancer take your child? Did your father have a heart attack?
Have you had a moment forced the whole heart to grow or retract?
Speciellt första raden, som berättar att alla har sina "blåmärken", att alla mår dåligt. Sen nästa rad som berättar om att folk reagerar olika när de mår dåligt, vissa gråter, vissa stänger bort sig från omvärlden, det finns många sätt att reagera på när man mår dåligt.
So now tell me how your story goes. Have you ever suffered?
If so, did you get better or have you never quite recovered from it?
Did you find your lover laying in your bedroom with another and then
Did you let it hover over you and everything else well after the fact?
Show me all your bruises. I know everybody wears them.
They broadcast the pain-how you hurt, how you reacted.
Did cancer take your child? Did your father have a heart attack?
Have you had a moment forced the whole heart to grow or retract?
Or just shrink.
Does the heart shrink?
Tell me everything. Tell me everything you know.
Were you told as a child how cruel the whole world can be?
Did anybody ever tell you that?
Tell me what your purpose is? Who it was that put you here and why?
Did anybody really put you here at all?
And what of those necessities? Like how to cope with tragedy and pain?
Did anybody ever show you how?
When it hits will my heart burst or break or grow strong?
Is there really only one way to know now?
I’m not sure if I’m ready yet to find out the hard way
How strong I am. What I’m made of.
I’m not sure if I’m ready yet to walk through the fire.
I’m not sure I can handle it.
Do you think if the heart keeps on shrinking
One day there will be no heart at all?
And how long does it take?
Am I better off just bursting or breaking?
Because I don’t see my heart getting strong.
Tell your stories to me. Show your bruises.
Let’s see what humanity is capable of handling.
She lost her kid, only seven, to cancer.
She answered with faith in her god and carried on,
While he was attacked by his son and was stabbed in his stomach and his back and his arms.
He showed me scars.
82 years old, told me, “I still have my daughter and my wife. And I still have
My life and my son.”
Tell me what your worst fears are. I bet they look a lot like mine.
Tell me what you think about when you can’t fall asleep at night.
Tell me that you’re struggling. Tell me that you’re scared. No,
Tell me that you’re terrified of life.
Tell me that it’s difficult to not think of death sometimes.
Tell me how you lost. Tell me how he left. Tell me how she left.
Tell me how you lost everything that you had.
Tell me that it ain’t ever coming back.
Tell me about God. Tell me about love.
Tell me that it’s all of the above.
Say you think of everything in fear.
I bet you’re not the only one does.
Everyone in the world comes at some point to suffering.
I wonder when I will. I wonder.
Everyone is out searching for someone or something.
I wonder what I’ll find. I wonder.
If so, did you get better or have you never quite recovered from it?
Did you find your lover laying in your bedroom with another and then
Did you let it hover over you and everything else well after the fact?
Show me all your bruises. I know everybody wears them.
They broadcast the pain-how you hurt, how you reacted.
Did cancer take your child? Did your father have a heart attack?
Have you had a moment forced the whole heart to grow or retract?
Or just shrink.
Does the heart shrink?
Tell me everything. Tell me everything you know.
Were you told as a child how cruel the whole world can be?
Did anybody ever tell you that?
Tell me what your purpose is? Who it was that put you here and why?
Did anybody really put you here at all?
And what of those necessities? Like how to cope with tragedy and pain?
Did anybody ever show you how?
When it hits will my heart burst or break or grow strong?
Is there really only one way to know now?
I’m not sure if I’m ready yet to find out the hard way
How strong I am. What I’m made of.
I’m not sure if I’m ready yet to walk through the fire.
I’m not sure I can handle it.
Do you think if the heart keeps on shrinking
One day there will be no heart at all?
And how long does it take?
Am I better off just bursting or breaking?
Because I don’t see my heart getting strong.
Tell your stories to me. Show your bruises.
Let’s see what humanity is capable of handling.
She lost her kid, only seven, to cancer.
She answered with faith in her god and carried on,
While he was attacked by his son and was stabbed in his stomach and his back and his arms.
He showed me scars.
82 years old, told me, “I still have my daughter and my wife. And I still have
My life and my son.”
Tell me what your worst fears are. I bet they look a lot like mine.
Tell me what you think about when you can’t fall asleep at night.
Tell me that you’re struggling. Tell me that you’re scared. No,
Tell me that you’re terrified of life.
Tell me that it’s difficult to not think of death sometimes.
Tell me how you lost. Tell me how he left. Tell me how she left.
Tell me how you lost everything that you had.
Tell me that it ain’t ever coming back.
Tell me about God. Tell me about love.
Tell me that it’s all of the above.
Say you think of everything in fear.
I bet you’re not the only one does.
Everyone in the world comes at some point to suffering.
I wonder when I will. I wonder.
Everyone is out searching for someone or something.
I wonder what I’ll find. I wonder.
70-talet
De senaste veckorna har vi i skolan jobbat med olika årtal som vi skulle fotografera. Jag hade 70-talet och ville rikta in mig lite på den rockigare stilen, men samtidigt så skulle det vara en avslappnad klädsel. Jag fokuserade även på rökningen, då det var väldigt många som rökte under 70-talet. Bilderna är i svartvit, då det blev lite mer stilrent och jag har även redigerat dem så de blev lite kornigare, eftersom att bilderna inte riktigt var lika skarpa på 70-talet som de är idag.
Välkommen till min nya blogg!
Mitt första inlägg.